Julkaisut, artikkelit, arviot
Publications, articles, reviews
Kritik, HBL 17.8.2021: Emma Peura bearbetar kollektivt trauma i platsspecifika pappersverk, Sofia Simelius
I utställningen Forest etchings and other markings bearbetar nyutexaminerade Emma Peura hur byggandet av Europas största konstgjorda sjö tvingade hennes familj och andra att överge sina hem. Sköra pappersverk berättar en historia om saknaden efter en plats som inte längre finns. BILD: LOTTA BLOMBERG
Då Lokka bassäng byggdes 1967 hamnade byarna Pilliranta, Riesto och Korvanen under vatten. Emma Peuras familj hörde till dem som tvingades flytta, ett trauma hon behandlar i sin utställning på Kosminen.
UTSTÄLLNING
Emma Peura
Forest etchings and other markings
Kosminen till 22.8.2021
För mig är konst synonymt med att bearbeta. Ett intryck, en känsla eller en idé hos en konstnär bearbetas, i vissa fall mera konkret än i andra, till ett konstverk för en publik att ta del av. För publiken fungerar konsten som yta att projicera sina egna upplevelser på och eventuellt komma till nya insikter. Konst erbjuder oändliga möjligheter till personliga sätt att hantera trauma, vilket blir smärtsamt aktuellt i Emma Peuras första soloutställning som utexaminerad konstnär.
Tematiskt är de förevisade verken på Kosminen en logisk fortsättning på vad Peura har visat prov på under Kuvan Kevät 2019 och i examensutställningen Antaa matkan piirtää. Utgångspunkten är Europas största konstgjorda sjö; Lokka bassäng i Sodankylä. Lokka anlades 1967 för att reglera vattennivån för kraftverken vid Kemi älv.
I och med byggandet av dammen hamnade byarna Pilliranta, Riesto och Korvanen samt skog och annan natur under vatten. Över 600 personer påverkades av bygget och de flesta måste lämna sina hem för att flytta undan vattenmassorna. Till dem hörde Peuras familj, som i likhet med många andra samlas vid platsen för sitt forna hem – en plats som inte längre existerar – för att minnas. Den personliga och kollektiva saknaden efter en fysisk plats bearbetas i verken som bygger på resor till platsen, berättelser och den natur som finns kvar.
Platsbunden teknik
Vad som utmärker Peuras grafik är tekniken. I de så kallade “skogsetsningarna” har konstnären ersatt den järnklorid som kopparplattorna traditionellt doppas i, genom att i stället gräva ner dem i jordmånen kring Lokka. Plattan reagerar med mineralerna i skogen, fräter och fixerar därmed det inristade motivet.
För serien Ajan kulku har Peura begravt fyra stycken plattor på för henne betydelsefulla platser, som även namngett verken, exempelvis “vid roten av Paulis träd” och “där vid strandbastuns rostiga ugn”.
Peura har utvecklat en egen teknik som hon kallar skogsetsning. Kopparplattorna har grävts ner på för konstnären betydelsefulla ställen vid sjön Lokka, och med tiden låtit naturen pränta in sina spår.
Etsningarna som tryckts upp enligt de mönster som naturen lämnat är lika vackert poetiska som namnen på de platser som skapat dem. Också kopparplattorna är en del av utställningen och tillför en välkommen nyansering i den annars monotona färgskalan. Tiden i jordmånen har framkallat nya mönster som med viss fantasi påminner om landskap och berättar historier om svunna tider. Kopparplattorna, som placerats både på golvet och på upphöjningar, berättar tillsammans med grafikbladen och målningarna på papper, skapat av material från platsen, en historia som sammanbinds av små anekdotliknande anteckningar i blyerts på väggarna.
Helheten är smärtsamt personlig utan att besökaren känner sig som en inkräktare, men aktualiserar ändå frågor om hur mycket en konstnär bör förklara sin praktik och hur mycket som kan lämnas till tolkning. Gränsen är hårfin och inte alltid helt tydlig.
Blödande sår med risk för upprepning
Peuras produktion är ytterligare ett exempel konst som bearbetar det fruktansvärda trauma som förekommer i Sápmi och bärs från generation till generation. Den fina konstupplevelsen i Kosminen störs av den skavande känslan av att verken skapats ur ett behov att bearbeta det blödande sår som Lokka fortfarande är.
Konstnären påminner dessutom om att exploatering av naturen och urbefolkningen på intet sätt enbart hör historien till, utan i allra högsta grad fortfarande pågår, genom dagens lagstiftning för mineralutvinning. I och med att det är tänkt att Finland inom kort ska bli en internationell föregångare inom batteritillverkning med hjälp av inhemska mineraler går det att göra en kvalificerad gissning om åt vilket håll utvecklingen kommer att gå.Texten har uppdaterats 17.8. kl 13.17. Fotografens namn var felaktigt. Hon heter Lotta Blomberg.
Sofia Simelius
HBL, 17.8.2021, Sofia Simelius →